För jag har opererat bort en knöl jag haft i sidan… Den knölen har fått utstått det mesta under sensommaren… Dels har den punkterats… Och inte kom det tillräckligt med material ur den så de kunde bestämma vad det var förnågot.. I fredags ringde de från kirurgen och hade fått återbud och undrade om jag ville komma. Självklart sa jag… Så idag var jag och opererade bort den…

Det var inget aterom (en täppt talgkörtel), det var en obestämd knöl som såg ut som en (två) lymfkörtlar. Kirurgen kallade den för ”tvillingcysta”… Den såg inte elakartad ut, för de brukar inte ”falla sönder” som den här gjorde. Men för säkerhets skull skickades de på provtagning… Så om det är något som inte är som det ska, så får jag reda på det om ca 2-3 veckor…

Kirugen skar och klippte och fixade och till sist tyckte han att han var klar och sydde ihop.. Så nu har jag jättepaketet i sidan under armen… Och det sliter och drar och gör ont.. Stackars mig.. Men å andra sidan finns det de som har det mycket värre så jag ska inte gnälla förmycket… Bara lite…

Gubben har kommit hem från Tyskland och varit ledig måndag – tisdag.. Imorn ska han jobba igen.. Fast då på hemmaplan.. Jag själv har ingen lust att jobba, men plikttrogen som jag är så åker jag väl till jobbet. Sjukskriva sig är inget alternativ för en sån som jag.. Men fortsätter jag så här så lär jag väl springa rakt in i väggen. Chefen tror att jag är stålkvinnan som klarar allt snabbt och galant, och börjar kräva lite för mycket i mitt tycke. Speciellt när jag har mycket, så kommer han med uppgifter som ”måste utföras nu”… Imorse började han skälla på mig i telefon för att jag gjort ett fel och jag blev jätteledsen och sa -”skäll inte på mig för då går jag hem”… Och självklart började jag grina.. Jädrans skit. Inte ville jag det… Jag bad om ursäkt för att jag gjort fel. Dock var arbetsbelastningen hög just vid det tillfället och som mestadels ensam försöker man ju klara det ändå. Men man misslyckas tyvärr ibland. Chefen mjuknade lite och så nämndes inte incidenten på hela dagen.

Mötte honom på hemvägen från kirurgen och han frågade hur det gick. Och jag berättade ovan.. Han höll tummarna, sa han, att det inte skulle vara något allvarligt, tror jag det… Hur i h-e skulle han klara sig utan mig??? Det är både på gott och ont att man har den positionen i företaget som jag har.. Nästan oumbärlig.. Bli sjuk.. Glöm det… Jobben sparas och man får ett helvete när man kommer tillbaka..

Men å andra sidan har jag det rätt bra, bara att jag är så rackarns trött… Inte sovtrött, för jag vaknar pigg på morgonen, men allt tar emot.. Orkar inte riktigt som jag vill.. Nå det löser sig säkert… På något vis.

Kram på Er allihopa… Ha det gott!