I fredags var jag då lite deppig efter beskedet att jag skulle till läkaren igen, då provsvaren hade kommit. De sa när de tog bort knölen att om det inte var något, så skulle de inte återkomma. Men de återkom och klart man blev skitsig.. Jaha… Nu är det cancer eller nåt… Var det första man tänkte.. Men sen började man tänka tillbaka på vad läkaren sa under operationen… ”Det ser inte elakartat ut”… Och ”Det ser ut som lymfkörtlar som blivit förstorade, och det blir de av någon infektion eller så”…. Och”sist jag såg något liknande var när jag opererade bort en knöl i jumsken på en kille, då var det borelia”… Sååå nu har jag börjat tänka positivt istället… Det är förmodligen inget som inte är behandlingsbart… Kanske blir det en penicillinkur för ”infektionen”… Nåja, vad det än blir så får jag reda på hur det blir på måndag… Men jag ser ju inte riktigt fram emot det. Men nyfiken är jag… Vad kan det vara????

Iallafullafall, som min kollega säjer, så åkte jag till min dotter och Elisen som jag brukar göra på fredagar(hennes sambo for till Berlin i fredags morse). Men idag skulle jag sova över också. Vi gick ner till affären för att köpa mozarella och det gjorde vi plus en hel del annat. Sen gick vi hem och Sofi lagade till mat åt Elisen (om ni är nyfikna på vad, besök hennes blogg), sen lagade hon lax på zuccini och tomatbädd med mozarella.. Det var gottigottgott… Sen var det nästan dags att natta Elisen. Men först välling och bad.. Kisse Vilma höll på att få sig ett bad hon med… Blev blöt om baktassarna då hon inte kunde låta bli att ”spana in läget”. När Elisen somnat så gick Sofi och jag ner och tittade på ”Kung Fu Pandan”.. Den var söt.. Sen blev det att bädda soffan och lägga sig ner och försöka sova. Det gick efter en stund då kissekatterna lugnat ner sig.. Det lät som en elefanthjord som for omkring när de busade… Sen kom Vilma och ville kolla vem det var som ockuperat soffan. Gosade lite och sen somnade jag..

När jag vaknade gick jag och satte på kaffevatten. Då jag vaknade tidigare än både Sofi och Elis så fick jag vänta en stund på att de kom. Idag skulle vi iväg på Hus och Hem mässan i Älvsjö. Efter Elis gröt vid 10-tiden gick vi till Årstabergs station och tog pendeltåget till Älvsjö. Uj vad mycket folk det var. In på mässan ivarje fall. Vi tävlade på Bosch om en damsugare. Hur många strumpor går det i en tvättmaskin av det här sorten??? Och ditt bästa återvinningstips.. Vi svarade och lämnade in lapparna i hopp om att vinna en ny dammsugare.. Men sån tur har man väl inte… Sen köpte jag en body till Elisen av Rädda Barnen, en svampborste (som jag glömde hos Sofi) och en ångmopp… Sen började magen kurra.. Vi måste leta reda på någonstans vi kunde ta en fika och ge Elis käk. Men alla bord var upptagna.. Tusan.. Vi bestämde oss att åka hem. Många förslag hade vi på var vi skulle äta, men tiden rann iväg och vi hamnade på Årstabergs korvmoj. Där fick Elisen lite käk och Sofi en fiskrulle och jag en hamburgare med pommes… Av kolhydrat chocken hamnade kroppen i någonslags paltkoma och när vi kom hem och Elisen somnat satte vi oss i soffan och nästan somnade.. När Elisen vaknade igen gosade jag en stund men lilla solstrålen och blev sen tvungen att åka hem.

När jag kom hem möttes jag av en superkelig kissebitch och stekt gösfilé med grönsaksgratäng. Tyvärr var jag inte så hungrig men lyckades få i mig lite granna ivarje fall… Tv’n sattes på och jag satte mig i fåtöljen för resten av kvällen… Somnade gott!

Idag skulle ångmoppen provas… Men vad jag blev besviken… Jo, golvet blev nog rent, men dammet (trots att jag sopat golvet innan) blev till svarta små ränder (har ju en svart kissebitch) och de små ränderna fick man ta med trasa. Golvet blev blött (det skulle det ju inte bli) men torkade skapligt snabbt. Själva moppen var trögmanövrerad och det var svårt att komma in i hörnor osv.. Jag tror inte jag vill ”tvätta” mina trägolv med denna manick….

Nä, den får nog gå tillbaka till dem som sålde den till mig.. Men jag får ta och tvätta själva ”padsen” innan… Nu så här efteråt vet man vad man ska fråga efter..

Nu ska jag ta lite att äta.. Eller så blir det ”bara” en Cambridge soppa…

Ha det!

Kramis

För jag har opererat bort en knöl jag haft i sidan… Den knölen har fått utstått det mesta under sensommaren… Dels har den punkterats… Och inte kom det tillräckligt med material ur den så de kunde bestämma vad det var förnågot.. I fredags ringde de från kirurgen och hade fått återbud och undrade om jag ville komma. Självklart sa jag… Så idag var jag och opererade bort den…

Det var inget aterom (en täppt talgkörtel), det var en obestämd knöl som såg ut som en (två) lymfkörtlar. Kirurgen kallade den för ”tvillingcysta”… Den såg inte elakartad ut, för de brukar inte ”falla sönder” som den här gjorde. Men för säkerhets skull skickades de på provtagning… Så om det är något som inte är som det ska, så får jag reda på det om ca 2-3 veckor…

Kirugen skar och klippte och fixade och till sist tyckte han att han var klar och sydde ihop.. Så nu har jag jättepaketet i sidan under armen… Och det sliter och drar och gör ont.. Stackars mig.. Men å andra sidan finns det de som har det mycket värre så jag ska inte gnälla förmycket… Bara lite…

Gubben har kommit hem från Tyskland och varit ledig måndag – tisdag.. Imorn ska han jobba igen.. Fast då på hemmaplan.. Jag själv har ingen lust att jobba, men plikttrogen som jag är så åker jag väl till jobbet. Sjukskriva sig är inget alternativ för en sån som jag.. Men fortsätter jag så här så lär jag väl springa rakt in i väggen. Chefen tror att jag är stålkvinnan som klarar allt snabbt och galant, och börjar kräva lite för mycket i mitt tycke. Speciellt när jag har mycket, så kommer han med uppgifter som ”måste utföras nu”… Imorse började han skälla på mig i telefon för att jag gjort ett fel och jag blev jätteledsen och sa -”skäll inte på mig för då går jag hem”… Och självklart började jag grina.. Jädrans skit. Inte ville jag det… Jag bad om ursäkt för att jag gjort fel. Dock var arbetsbelastningen hög just vid det tillfället och som mestadels ensam försöker man ju klara det ändå. Men man misslyckas tyvärr ibland. Chefen mjuknade lite och så nämndes inte incidenten på hela dagen.

Mötte honom på hemvägen från kirurgen och han frågade hur det gick. Och jag berättade ovan.. Han höll tummarna, sa han, att det inte skulle vara något allvarligt, tror jag det… Hur i h-e skulle han klara sig utan mig??? Det är både på gott och ont att man har den positionen i företaget som jag har.. Nästan oumbärlig.. Bli sjuk.. Glöm det… Jobben sparas och man får ett helvete när man kommer tillbaka..

Men å andra sidan har jag det rätt bra, bara att jag är så rackarns trött… Inte sovtrött, för jag vaknar pigg på morgonen, men allt tar emot.. Orkar inte riktigt som jag vill.. Nå det löser sig säkert… På något vis.

Kram på Er allihopa… Ha det gott!