Har jag gjort något som jag inte gjort på säkert 20 år….

Jag har varit på babysim med Elisen!!! Ja, hans mamma och pappa fick ju följa med också så klart! Jag badade inte idag men nästa lördag, dååååå!!!

Elisen for omkring med sin pappa som en guttaperkaboll.. Blev vattnad och dragen genom vattenfall… Vänd på mage och på rygg… Fick ligga på en liten madrass och titta sig själv i spegeln… Men dyka har det inte riktigt börjat med än. Jag vet, Elis KAN dyka, jättebra, men hans mamma och pappa tycker nog att det är lite läskigt att han gör det än, så de behöver vänja sig att Elisen är som en liten fisk i vattnet..

Hur lattjo det än låter så är det faktiskt en skola för mamman och pappan. ”Hur hantera ditt barn i vattnet”.

Jag är själv simlärare och har jobbat tidigare med babysim, tyvärr inte med mina egna ungar. Det största ”felet” föräldrar gör är att när barnet hamnar ”under” vattnet, så blir föräldern automatiskt ”rädd” och sliter upp barnet och tröstar… MEN då har man ju också talat om för barnet att det är FARLIGT att hamna under vattnet. Javisst kan det vara farligt, självklart. Men varför göra barn rädda för något som inte behöver vara farligt. Bättre är att plocka upp barnet ur vattnet och fråga med ett litet skratt om barnet försöker lära sig dyka? Visa inte rädsla, den känslan snappar barnet upp direkt. Var lugn och glad och du får ett barn som gillar att bada.

Jag har gjort ”fel” själv och fick min son att vägra bada och duscha. Det var verkligen en brottningsmatch varje gång. (Då var jag inte simlärare, det blev jag senare). Tills den gången en simlärare plockade upp min son (på grunt vatten, då han snubblade). Skrattande frågade ”simläraren” vad han dyker efter??? Möjligen en Fantomensten??? Efter den gången så dök min son hela tiden, det var ju inte farligt längre….

Det var då jag bestämde mig att bli simlärare. Och några (ca 20 barn/år i 18 år) har jag lärt att simma i öppen sjö, samt att dyka och övervinna rädsla.

Jag minns speciellt 2 tvillingflickor som ”peppade” varandra i att vara rädda för vattnet. Pappan var präst och nästan svor åt döttrarna när de ”vägrade” gå i vattnet. Han var verkligen frustrerad. Vi bad pappa prästen att vänta i bilen och inte komma ner förrän simskolan var slut igen. Vi tog flickorna och satte dem i strandkanten, så att bara fötterna var i vattnet. Där fick de plaska en liten stund. Sen flyttade vi längre och längre ut. Första dagen kom de så långt att de satt i vattnet, andra dagen hade de vatten upp till midjan, tredje till axlarna. Sen började vi om igen, fast nu låg vi på magen med simdyna på. I 3 veckor jobbade vi med dem och faktiskt tog de baddaren (doppa huvudet 3 gånger, flyta med dyna 3 gånger, hoppa från bryggan på grunt 3 gånger samt koka kaffe 3 gånger). Även om de inte lärde sig simma denna sommar så fick de ivarje fall lite vattenvana. Pappa prästen var överlycklig. Han tog oss i hand och tackade av hela sitt hjärta. Och flickorna var inte rädda längre för vattnet. Hur det gick sen för flickorna vet jag inte, för de kom inte tillbaka nästa sommar.

Jag har uppfostrat 3 tävlingssimmare (vad jag vet) under de här 18 åren. Det tycker jag är kul att några av alla 100-tals barn som jag lärt simma tyckt att det var sååå roligt att de velat forsätta…

Nästa lördag är det jag som badar med Elisen.. Ja, mamman och pappan får också vara med..